Energy for the Long Haul – How the Body Works Step by Step
When I head out for a long session, whether it’s on the bike or in my running shoes, my body has its own “plan.” It always feels easy at the start – my legs respond instantly, and every pedal stroke is powerful. That’s the muscle glycogen at work. The muscles store about 300–500 grams of glycogen, roughly 1,200–2,000 calories. It’s fast fuel that lets you maintain a high pace and tempo right away, but you have to remember that this reserve is limited. The harder you push, the faster it runs out.
After an hour, things are still flowing smoothly, but now the liver becomes increasingly important. It acts as the body’s regulator and holds about 100 grams of glycogen, equivalent to 400 calories. The liver releases glucose into the bloodstream, keeping blood sugar stable and ensuring the brain gets its energy. Without this balance, you’d quickly feel dizzy and lose focus – but thanks to the liver, you can keep the pressure on.
After two hours, it starts to feel heavier. The muscle glycogen stores are significantly depleted, and the body begins to switch to fat as fuel. There’s virtually unlimited energy here – even a lean person has tens of thousands of calories stored – but it’s slower fuel. This means you can’t maintain the same intensity, and it’s exactly why you might “hit the wall” when glycogen runs out. The body keeps going, but at a slower pace.
For me, long sessions have become a balancing act. I’ve learned to refuel at the right time: carbs the day before, a sports drink or banana along the way if the session lasts longer than two hours, and above all, not starting too hard.
I also know that easy long sessions train the body to use more fat as fuel, making me more endurance-efficient in the long run. If I forget to drink regularly, I immediately notice my energy crashing, long before the fuel is actually gone.
The conclusion is simple: the body is built for endurance. The muscles provide the explosive start, the liver keeps energy stable, and fat carries me further than I initially think is possible. By understanding how these reserves work and learning to manage them, I can push my limits much further – and enjoy the feeling of actually making it all the way.
Energi på långdistans – så jobbar kroppen steg för steg
När man ger mig ut på ett långpass, oavsett om det är på cykeln eller i löparskorna, har kroppen sin egen “plan”. Det känns alltid lätt i början – benen svarar direkt och varje pedaltryck är kraftfullt. Det är musklernas glykogen som gör jobbet här. I musklerna finns runt 300–500 gram lagrat, ungefär 1200–2000 kalorier. Det är snabbt bränsle som får dig att hålla hög fart och tempo direkt, men man måste tänka på att lagret är begränsat. Ju hårdare du kör, desto snabbare tar det slut.
Efter en timme märker man att det fortfarande flyter på, men nu är levern allt viktigare. Den fungerar som kroppens regulator och har ungefär 100 gram glykogen lagrat, motsvarande 400 kalorier. Levern portionerar ut glukos till blodet, så blodsockret hålls jämnt och hjärnan får sin energi. Utan den balansen skulle man snabbt bli yr och tappa fokus – men tack vare levern kan du fortsätta hålla trycket uppe.
När två timmar har gått känner man att det blir tyngre. Musklernas depåer är rejält minskade och kroppen börjar växla över till fett som bränsle. Här finns egentligen obegränsat med energi – även en smal person har tiotusentals kalorier lagrade – men det är långsammare bränsle. Det gör att du inte kan hålla samma intensitet, och det är just därför man kan ”gå in i väggen” när glykogenet är tömt. Kroppen fortsätter, men i lägre fart.
För mig har långpassen blivit en balansakt. Jag har lärt mig att fylla på i rätt tid: kolhydrater dagen innan, en sportdryck eller banan under vägen om passet blir längre än två timmar, och framför allt att inte starta för hårt.
Jag vet också att lugna långpass tränar kroppen att använda mer fett som bränsle, vilket gör mig uthålligare i längden. Glömmer jag att dricka regelbundet märker jag direkt hur orken rasar, långt innan energin egentligen är slut.
Slutsatsen är enkel: kroppen är byggd för uthållighet. Musklerna ger den explosiva starten, levern håller energin stabil och fettet bär mig längre än jag först tror är möjligt. Genom att förstå hur depåerna fungerar och lära mig att hushålla med dem kan jag pressa gränserna mycket längre – och njuta av känslan av att faktiskt orka hela vägen.
